Om lite sund nationalism

Invandrad som jag är från grannlandet i väster, har jag i 10 år förvånats över det något fjuttiga nationaldagsfirandet i Sverige. Där jag är van vid aktiviteter från tidig morgon till sen kväll i ett hav av rött, vitt och blått, skall man den 6 juni leta länge innan man hittar någon som över huvud taget vet att Kungen och Drottningen inte är på Skansen just denna dag för att titta på djuren.

Det finns en brist på nationellt medvetande och stolthet i Sverige som förvånar mig. Nu talar jag naturligtvis inte om den perverterade avarten av nationell stolthet som ger sig uttryck i trampande stövlar, rakade skallar och nazi-hälsningar på Karl XIIs dödsdag, utan på en sund nationalism där man helt enkelt uttrycker stolthet och glädje över att bo i Sverige.

Fråga en vanlig medel-Svensson om vad som är bra med att vara svensk och du får sannolikt till svar att Sverige är "lagom", att svenskar inte gärna framhärdar sig själva, men att det är bra att så många svenskar är "osvenska". Det är helt fantastiskt att vi som land tycker det är bra att vara osvensk! Att vara "osvensk" uppfattas i Sverige som någonting bra, vilket ju måste betyda att det skulle vara "obra" (för att hålla oss till jargongen) att vara svensk!

Snurrigt!

Jag kan inte tolka detta som något annat än en osäkerhet som får helt bisarra konsekvenser. Barnen får inte sjunga nationalsången i skolan för att det skulle kunna uppfattas som stötande för invandrarbarnen (de som förvånas mest över detta är just invandrarna), kyrkan får inte användas som skolavslutningslokal på trots av en tusenårig kristen tradition i det här landet och skulle man gå runt med en svensk flagga den 6 juni är man antingen en tönt eller nationaldemokrat.

Jag är född i Norge och det är jag stolt över. Jag är stolt över mitt ursprung av norska självägande bönder som kämpat för både sin egen och landets överlevnad, jag är stolt över den norska flaggan, kungahuset och andra nationella symboler. Jag blir uppriktigt rörd när jag hör Ja vi elsker.

Men - jag är också stolt och glad över att få bo i ett land som Sverige. Jag är stolt över att bo i ett land som levt i fred och frihet i flera hundra år, i ett land som är demokratiskt! Jag tycker verkligen att Sverige är ett av de vackraste länderna i världen och jag är övertygad om att Stockholm är världens vackraste huvudstad.

I slutändan tror jag att Sverige - om fler känner en trygghet i och en stolthet över vårt land - blir ett mer inkluderande land för de som kommer hit. Det är bara ett land som är tryggt i sig självt - utan att vara sig själv nog - som kan vara inkluderande gentemot invandrare.

Här har vi en lång väg att gå!