Idrott, pengar, ungdomar och politik

Som lokal politiker i Stockholm får man - ofta - höra hur bra allt skulle ha varit om bara ungdomar hade haft lite mer att göra, lite fler samlingslokaler och inte minst hur enormt fantastiskt allt skulle bli om vi politiker bara ger lite mer pengar till idrotten eftersom de ju är en garant för att förhindra att ungdomarna glider in i kriminalitet, missbruk och annat elände.

Missförstå mig rätt; jag menar från djupet av mitt hjärta att den organiserade idrotten gör ett fantastiskt arbete för väldigt många människor. Alla de hundratals ledare och idrottare som varje dag bara i vår lilla stadsdel är engagerade i hockey, bandy, fotboll eller annan idrottsaktivitet förtjänar allt stöd de bara kan få.

Vad jag däremot vänder mig emot är följande:
I Stockholm - och i Spånga-Tensta - lägger vi ned enorma resurser varje år på samlingslokaler för ungdomar och för att skapa positiva mötesplatser för unga människor. Vi har hos oss Blå huset, vi har fritidsgårdarna, vi har idrottsplatsen, vi har biblioteket osv osv. På trots av det får jag ständigt höra; vi ungdomar har ingenstans att vara, vi driver runt bara och då är det inte konstigt att många av oss hamnar i kriminalitet och gör annat elände.

Men kära nån; dels har ungdomar - precis som alla andra - ett personligt och individuellt ansvar för att skapa sig vettig fritidssysselsättning. Jag vägrar ta på mig ansvaret för att ungdomar i Tensta kastar stenar på bussen för att "de inte har samlingslokaler". Det är bara bullshit helt enkelt. För det andra; föräldrarna har väl också ett ansvar för att deras ungar är inne om kvällen eller åtminstone inte gör livet surt för andra.

Det är ingen brist på vare sig samlingslokaler eller organiserade fritidsaktiviteter för ungdomarna i vår stadsdel. Däremot är det naturligtvis så att oavsett hur mycket kommunen ställer upp och tar ansvar, så är det till syvende och sist så att somliga inte vill vara med eller anser sig ha förmågan att vara med. Och så måste det vara. Vi kan inte nå alla, och kommunens (stadsdelens) kassa är inte full av en evig sinande ström av cash som skall gå till att täcka ungdomars - eller andras - upplevda behov.

Vi skall inte skära ned på bidragen till barn- och ungdomsverksamhet, men vi skall inte okritiskt svälja allt heller. Det egna engagemanget skall vi aldrig ta ifrån människor - det är bra tror jag att lära alla att man inte kan ropa på kommunen för varje problem i samhället.